Blir både arg och ledsen när jag läser om 1 åriga flickan som dog i vattkoppor. Det hade kunnat vara vår Ludvig! Vi ringde flera samtal till sjukvårdsrådgivningen då vi kände att det här är verkligen inte normalt. Han åt inte, var inte sig själv, skrek rakt ut av smärta och hans hud var vit (ja förutom ilsket rött där alla koppor var) och kändes död. Efter två dygn bestämde vi oss för att en läkare måste titta på honom, sen får sjukvårdsrådgivningen säga vad dem vill. Tanten i telefon tvärvägrade men gick med på att fråga en läkare. Han sa ja. Då gick hon och frågade ytterligare en som också sa ja. >:[
Självklar förstår jag att dem inte vill ha in smittan på sjukhuset, men det finns isoleringsrum av en orsak.
Det visade sig att våran Ludvig var väldigt uttorkad trots att han druckit, men de gör ju av med så mycket vätska när febern är hög. Dessutom hade han åkt på grannarnas förkylning och det blev helt enkelt för mycket för hans lilla kropp. Efter dropp i 2 dygn och en dunderkur penicillin började han bli lik vår vanliga Luddetuss. Dvs busar mer under en dag än Agaton gör på ett år, bråkar med sömn men är också världens gladaste härligaste charmtroll. <3
Tänker på alla dem som litar mer på en anonym person i andra änden av telefonen än sin egen instinkt, som nöjer sig... Ska man verkligen behöva kämpa och slåss för att bli tagen på allvar? Hur många dödsfall och komplikationer på enkla fjantsjukdomar hade kunnat undvikas? Förstår såklart att sjukvården måste prioritera för att hinna med, men kanske borde dem försöka lyssna mer på föräldrar som känner sina barn bäst.
Det är katastrof att det ska vara så svårt att få träffa en läkare! Bra att du var envis!
SvaraRadera