Sorgkantad glädje

Igår åkte vi till Barnens Lekland för att träffa Rickard och Filip som är nere från Stockholm och hälsar på. Så kul att träffa dem båda. Luddet och Filip (speciellt Filip) var lite blyga i början men sen släppte det. Så mycket så dem gav varandra världens mysigaste kram när det var dags att säga hej då. :) Men det känns verkligen att någon fattas. Och inte vilken någon som helst utan Filips mamma och Rickards fru.

Vill du hjälpa till så att inte fler små pojkar som inte ens fyllt 3 måste lära sig leva utan sin mamma, klicka här:

Positiv inspiration

Vi gnäller för mycket. Om allt. Konstant. Med vi menar jag majoriteten av Sveriges befolkning. Kanske inte konstigt att Sverige ligger i topp på självmordsstatistiken i världen - för vem blir lycklig av att gnälla dagarna i ända?

Handen på hjärtat så älskar jag också att gnälla. Men försöker bli bättre på att se det positiva i tillvaron istället. Min största inspirationskälla: mina barn.

Vädret ligger troligtvis på toppplacering i gnällrankingen.
Soligt
GnällBerit: usch vad varmt, orkar inte göra någonting. Kan ju inte ens vara ute i den här värmen.
Agaton: vi åker och badar!
Ludvig: plaska!

Mulet  
GnällBerit: usch vilket grått och tråkigt väder. Snart blir det regn säkert också. Fy så deprimerande.
Agaton: perfekt väder att spela bandy/fotboll. Kom igen så sticker vi!
Ludvig: sparka boll!

Regnar
GnällBerit: usch vad det regnar. Kan ju inte gå ut för man blir ju dyngsur. Lerigt och skitigt blir det också. Snacka om deprimerande.
Agaton: YAY! Det regnar! Då kan vi väl åka till Barnens Lekland eller så kan vi spela spel här hemma. Schack?
Ludvig: Hoppa plaska pööööl!!

Vem tror du är lyckligast? Den som lever enligt mina barns paroll eller GnällBerits? ;)